Kära bloggen...
Idag är en sån där dag när jag önskar lite mer att jag inte var så emotionell. Jag önskar att jag också hade lärt mig att bygga upp murar omkring mig, för att slippa shiten som kommer med att hela tiden älska människorna som jag råkar börja bry mig lite smått om.
Såhär va... Om jag är med någon, speciellt någon som behöver lite extra kärlek, så börjar jag så småning om älska personen. Och med "älska" så menar jag att jag aktivt utövar kärlek på personen. Det kan vara att jag bara vill veta hur den mår, gosar lite, ligger med, fixar mat åt, städar, är med på en aktivitet som jag vet att personen tycker är kul, är empatisk gentemot personen osv. Jag gör sånt, det är inte mer med det. Det är bara sån jag är, uppfostran/ärvda egenskaper. Jag kan inte göra så mycket mer åt det, jag börjar älska och lägger ner hela min själ i den kärleken. För det är så jag känner mig levande. Genom kärlek till människor i min närhet, som jag vill fortsätta ha i min närhet.
Idag kom dagen när både jag och människan jag umgås mycket med, och som jag älskar, behövde prata igenom vad som egentligen händer här. Jag hatar när jag behöver göra det. Men det finns ett behov som behöver stillas, ett behov att känna mig välkommen, I guess. Snarare att jag vill att den jag är med ska vilja vara med mig. Jag vill höra att jag är önskad, inte bara att jag får göra som jag vill, som om det skulle kvitta vilket.
Menmen, det är inte mycket att göra åt. Jag är emotionell, jag älskar lika naturligt som jag andas ibland. Om du kommer mig inpå livet så kan du förvänta dig att jag kommer överösa dig med kärlek om du behöver. Jag ger dig allt du vill ha, allt du ber om, allt jag tror att du kan tänkas vilja ha. Jag ger dig hela mig, och hoppas på att du fortfarande finns kvar för mig när jag själv behöver stöd.
Puss.
Kommentera