Jag känner... Just nu vet jag inte vad jag känner. Jag sitter hemma på kvällarna (oftast) och vill bara isolera mig från verkligheten. Pride and prejudice, 2005, har spelats på min TV varje morgon och varje kväll alla dagar i veckan som jag är hemma. Jag vet inte rikgit varför, det är bara en så skön film att ha i bakgrunden. Musiken (som jag inte kan hitta någonstans att illegalt nedladda), ljuset, språket... Det är bara så trevligt att ha det som bakgrundsljud istället för radio eller TV där den riktiga verkligheten ibland tittar in i min lilla 25kvadratare.

 

Jag har bokat en resa för ca 7000:- till Indoesien. Jag är sjukt taggad. Men samtidigt sitter jag här och knapprar på tangentbordet och vet inte riktigt vad jag känner. Just nu har jag nog hamnat lite ur fas. Jag vet att jag vill resa, jag har en eventuell plan på att plugga. Varför? Just nu är det mer för att ha en utbildning i baggaget, en plan att luta sig tillbaka på om jag av någon anledning skulle misslyckas med min A-plan, som inte finns än. Det är väl det, att jag inte har någon uttänkt plan än.

 

Sen kan ju den här obalansen också bero på att jag sovit och faktikst bara varit ensam under i snart två veckor.. Och jag vet inte hur jag ska hantera det än, för den här pausen i min relation betyder egentligen inte mer än att jag just ska vara ensam under längre perioder. Den här avvängningsprocessen är bara seg, eftersom det inte är någon stor förändring så att min emotionella sida kan köra berg- och dalbana. Men det är inte heller helt omärkbart, vilket gör att jag lite tappat balansen och vet inte vart jag ska vända mig. Jag saknar den fysiska närheten, vilket jag inte får, men vi pratar ju varje dag. Vilket dessutom ger mig en känsla av nykärlek, vilket är underbart men samtidigt förvirrande.

 

Jag antar att det är en del i att vara 20 och att inte vilja släppa taget för att man inte vill lära sig att vara en free agent och jobba helt själv för tillfället.