Det här med långdistans... Jag har snart vant mig vid tanken på att inte få träffa min enda älskare, min ärkefiende, min inspiration, min mentala undergång. Och eftersom jag har lyckats bli inkapabel till att bara winga allting så vet jag inte hur jag ska ta mig till för att coopa med det faktum att han inte kan få mig att skratta mig ur ett gräl som vi har på telefon...

 

När det känns som om man inte blir tagen på allvar, som att det är samma återkommande gräl all over again. Som aldrig finner någon lösning... Är det för att jag egentligen ser det som hopplöst att lösa problemet? För att det egentligen är jag som behöver bråket? För att jag annars blir uttråkad? För att jag är en emotional cutter? Varför känner jag ett sånt behov av detta gräl...? Varför kräver jag att det ska landa på mina villkor till 100% i slutändan? 

 

Kan det vara så att han är precis lika envis, precis lika angelägen om att jag ska landa på hans sida i slutändan? Att jag ska nöja mig med det han är villig att ge, istället för att han ger med sig ännu mer? Och om det väl kommer till den punkten, kommer inte jag då envisas med att jag har gett in på så många fler punkter? Och kommer han inte då att göra exakt samma sak?

 

...Är det fler än jag som inser hur bra vi passar ihop, just för att vi retar livet ur varandra? För att jag inser, med varje ord jag skriver, att jag behöver just honom. Han som får mig att gråta, skratta, vilja, önska, hata och framför allt älska.

 

Jag kan inte släppa någon som får mig att sätta i princip varje blogginlägg, som handlar om honom i alla fall, under kategorierna "kärlek", "ångest" och "tankegångar".

 

Puss. <3