Jag har haft en sån där värdelös eftermiddag. Helt plötsligt får jag flipp och känner mig supernere och superlåg. Ingenting känns bra, andningen blev jättejobbig och tung och jag fick nästan lite klaustrofobi när David kramade på mig.

 

Som tur är fugerar "fake it 'til you make it", så efter lite falsk halvglättighet på jobbet kändes livet lite lättare. Och nu sitter jag vid mitt bord, med min dator, framför TV'n och tittar på första säsongen av Desperate Houswives. David är på lan med sina grabbar så jag får lite alone time. 

 

Jag älskar honom med hela mitt hjärta, men jag tror verkligen att vi båda behöver lite tid ensamma ibland. När jag var på väg hem kändes det jättetråkigt eftersom pirret i magen av att få träffa honom när jag kom hem inte fanns med på tåget. Det kändes så tråkigt att komma hem sent på kvällen och äta något ihopslaffsat helt själv för att till slut gå och lägga mig i sängen, som är helt tom, helt själv...

 

Och så kommer jag hem och inser att min älskade partner har handlat allt som jag ville handla och jag kan äta fiskbullar i dillsås med haricots verts och lite smör.. tror dock att i sann LCHF-anda så borde jag haft i lite vispgrädde för lite extra fett.

 

Jag älskar min man. Jag älskar att han låter mig vara ensam. Jag älskar att han anstränger sig. Jag älskar att han älskar mig och försäkrar mig om det i ord OCH handling varje dag. Jag älskar också att medans jag gör en big deal av saker försöker han hålla dem i rätt proportioner, samtidigt som han låter mig ha mina små dramatiska utspel.

 

Och när jag har ensam tid inser jag ännu mer hur mycket jag älskar honom. <3