Jag vet inte, men ibland blir det svårare att andas. Och jag måste använda mitt mantra igen. Det har gått så kort tid, självklart kommer det stunder då jag ifrågasätter mitt val av ensamhet. Jag vet att det är rätt beslut, jag vet att det är rätt beslut. Men en paus från facebook kanske inte vore så dumt. Det känns konstigt att se hans ansikte på bilder och veta att jag absolut INTE vet vad han gör, om han har kul när han gör det, hur han mår i övrigt, vad som hände i torsdags... 

 

Så. Några dagar senare. Krävs det några väldigt djupa och lugna andetag. Jag vet inte om det är ensamhet eller saknad som gör att jag måste andas mer. Något blev överväldigande i alla fall. The bottle is never a solution, men det kan fan vara en tröst ibland. Ensamheten i övrigt är en tröst ibland.

 

Jag saknar honom. Faktiskt. Men det är aldrig okej att hålla kvar i någon om man inte är helt säker. Jag vägrar vara den personen. Hellre att jag sårade honom nu än att jag sårar honom ännu värre senare. Jag vill att han ska vara lycklig. Och, sorgligt nog ännu viktigare, jag vill att JAG ska vara lycklig. Hundra procent, ingen tvekan. Bara lycka. Och alltid... Oändligt med kravlös kärlek. <3